Systemet har skapat Berit.

Expressen skriver idag om Berit som är arbetslös. Med undantag från kortare projektanställningar har hon varit arbetslös i 27 år. I hela sitt myndiga liv alltså.

Berits vardag är att gå på bidrag. Hon skryter med att hon "vabbar" från de kurser som AMS (läs: vi skattebetalare) pröjsar för. Trots att hon inte har barn.

"Men du har väl inga barn?
- Nä, det var Vård av sjuk bil."

Jag tror att de flesta människor drivs av egen nyttomaximering. De flesta, inlusive Berit, gör helt enkelt det som de får ut mest glädje av.

Den svenska modellen där bidragen utgör en stor del av mångas försörjning har gjort det allmänt accepterat att vara just bidragstagare. Vi svenskar har tagit på oss en kollektiv offertröja där det är finare att vara bidragsberoende och klaga på att "jobben inte finns" som att arbeta. Vi lever i ett samhälle där människor ges lyxen att själva definiera vilken typ av jobb de kan tänka sig att ta; finns det ingen som vill anställa en inom just det området så kan man bara sätta sig och klaga över konjunkturen och att kineserna tar jobben ifrån oss svenskar.

Berit är inget undantag. Hon ska bli webbdesigner. Som den brillianta nyttomaximerare Berit är så fattar hon självklart vilka omöjliga krav hon ska ställa på arbetsuppgifter. Jag menar: vilken arbetsgivare på jakt efter en webbdesigner kollar ens på CV:t för en 47-åring som tillbringat hela sitt vuxna liv hemma med sina 15 djur plus man istället att jobba?

Berit mår självklart inte bra av att inte tjäna egna pengar och skickas runt i en massa kurser som hon inte bett om. Inte heller mår samhället särskilt bra av att extremt höga skatter tas ut för att försörja denna cirkus.

Både sossar och borgare är skyldiga till det korrupta systemet. Sossarnas fel ligger i att de ljuger med konstlade åtgärder för att få arbetsovilliga att omskola sig till något de aldrig kommer kunna få jobb inom. Borgarnas fel ligger i att de gett upp hoppet om alla som idag inte arbetar. De tycker istället att man ska ta in två miljoner invandrare för att sköta de jobb som vi svenskar är för fina att göra.

Nej, det som behövs är klara incitament för de som kan jobba att faktiskt arbeta. Det handlar inte om att straffa de som redan ligger ned. Det handlar om att låta dem resa sig.

Berit klarar av att ta hand om TOLV katter, två hundar och en häst.



Nog skulle väl hon klara av att jobba inom äldreomsorgen eller åtminstone som lokalvårdare?

Nog skulle väl Berit och hennes kompisar från AMS-kurserna kunna göra nytta i samhället?

Nog skulle man kunna utforma ett system där det ALLTID lönar sig ekonomiskt att gå från bidrag till arbete.

Nog borde vi kunna låta Berit och andra i hennes situation få behålla större delen av de bidrag de idag uppbär UTÖVER den lön som de lyckas fixa genom att ta även mycket lågavlönade jobb.

Istället för att vi ska importera arbetskraft som ska sköta det åt oss?